En sak som är groteskt jobbigt med att vara rädd för döda människor är att man inte kan göra allt som alla andra kan. 

När jag var yngre gick jag i kör, jag älskade det. Men då insåg jag att det var lik under golvet och jag klarade inte att vara där. Med skolan skulle vi på en kyrkogård för att gå in i ett kapell och lyssna på en präst. Problem nummer ett var att jag visste att det var kremerade människor i unor i kapellet. Problem nummer två var att gå på kyrkogården. Jag berättaden till min lärare men hon tvingade mig. Svarta fläckar började skymma min syn, jag fick ett tryck i huvudet och allting snurrade. Vid det laget skakade jag så mycket att jag inte kunde stå. Hade inte jag satt mig ner på en bänk så hade jag svimmat. Men hon trodde att jag bara låtsades så hon tvingade mig att gå in i kapellet. 

Även fast detta hände för flera år sedan så är jag forfarande så förfäligt arg på min fd lärare. 

Hej alla, jag är Molly Pierce. Jag är en tjej i mina tonårsår som alla tycker är "den där glada tjejen" fast bakom leendet finns sanningen. Egentligen är jag en tjej som lider av ångest och fobier. 

Ångesten kommer och går, oftast kommer den periodvis på kvällen. I en veckas tid kan jag ha ångest varje kväll. Det värsta är att jag skämms så mycket att ingen får veta om det. Så jag kommer inte kunna få någon hjälp eftersom ingen vet att jag har problem. Jag får oftast ångest om saker jag sagt, sakerna kan ha hänt för flera år sedan men dem förstör först nu.

Fobierna är fel ord, jag har bara en fobi. Det är för döda människor, inte zombies eller gående mumier utan helt vanliga döda människor. 

Jag tror på en hel del saker, sjöjungfrur, vampyrer, magi och älvor. Är en utövare av naturreligionen wicca och har varit det under några månader. 

Nu är klockan mycket så får ta att avrunda inlägget nu.