Hej alla, jag är Molly Pierce. Jag är en tjej i mina tonårsår som alla tycker är "den där glada tjejen" fast bakom leendet finns sanningen. Egentligen är jag en tjej som lider av ångest och fobier. 

Ångesten kommer och går, oftast kommer den periodvis på kvällen. I en veckas tid kan jag ha ångest varje kväll. Det värsta är att jag skämms så mycket att ingen får veta om det. Så jag kommer inte kunna få någon hjälp eftersom ingen vet att jag har problem. Jag får oftast ångest om saker jag sagt, sakerna kan ha hänt för flera år sedan men dem förstör först nu.

Fobierna är fel ord, jag har bara en fobi. Det är för döda människor, inte zombies eller gående mumier utan helt vanliga döda människor. 

Jag tror på en hel del saker, sjöjungfrur, vampyrer, magi och älvor. Är en utövare av naturreligionen wicca och har varit det under några månader. 

Nu är klockan mycket så får ta att avrunda inlägget nu.

 

Vilja

15 augusti 2014 00:16

Hej hej!

Vad bra att du skriver ut om din ångest här! Man ska inte vara tyst om den. Jag är, precis som du, en sån person som ingen tror mår dåligt. Men vet du, man kan få hjälp ändå. Det går jättebra att söka hjälpen själv, hos skolpsykolog eller BUP, om man är i din ålder.

När jag väl vågade söka hjälp för min ångest så blev det mycket bättre, för det är farligt att stänga inne allting inombords. Lita på mig på den punkten!

Om du har någon person i din omgivning som du litar på så tycker jag att du ska prova att ta upp din ångest lite försiktigt. Människor reagerar ofta mycket, mycket bättre än vad man tror. För även om det känns som att man är helt ensam med sin typ av ångest, så finns det väldigt många fler än man anar som också har det.

Många kramar till dig, det här fixar du! :)

http://attviljamabra.bloggplatsen.se

Molly Pierce

15 augusti 2014 15:17

Tack så sjukt mycket för din peppande kommentar

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

En sak som är groteskt jobbigt med att vara rädd för döda människor är att man inte kan göra allt som alla andra kan.  När jag var yngre gick jag i kör, jag älskade det. Men då insåg jag att det var lik under golvet och jag klarade inte att vara dä...